Sulfidjord

Försurning kan uppstå när sulfidjord med försurande egenskaper utsätts för syre, antingen naturligt på grund av landhöjningen eller när sulfidjord grävs upp och exponeras för luft.

Olika benämningar
Sulfidjord har traditionellt benämnts som svartmocka i norra Sverige. I flera svenska forskningsrapporter förekommer en förenklad bild av sulfidjordarnas utbredning. Där antyds att de finns i Norrlands kustland, från Kramfors och norrut, i vissa skrifter att de finns från Gävle och norrut. Sulfidjordar förekommer dock även i stora delar av övriga Sverige men har i stället ofta benämnts gyttjelera eller gyttjesilt.

Sulfidjordar i våra nordligaste län utgörs av finsediment (lera, silt och ibland även sand). Den har liksom alla sediment avsatts i vatten och på grund av innehåll av organiskt material, låg salthalt och tillgång till svavel har det genom nedbrytning av det organiska materialet bildats en syrefri miljö. I denna bildas järnsulfid, som är svart och tidigare benämndes svartmocka, men som idag kallas sulfidjord, sulfidlera, sulfidsilt eller likande benämningar. Jorden kan vara helsvart, flammigt mörkgrå eller bandad.

Miljöproblem
Det är innehållet i denna järnsulfid som kan ge upphov till miljöproblem. Då järnsulfiden kommer i kontakt med syre oxideras den och mycket förenklat bildar järnsulfiden tillsammans med syret och i kontakt med vatten svavelsyra. Det kan bidra till en så sur miljö att metaller lakas ur jorden och skapar miljöstörningar.

Om sulfidjorden på helt naturlig väg (genom landhöjningen) oxideras bildas sur sulfatjord. Denna är inte längre svart utan grå/brunaktig, ofta med inslag av rostskikt. I praktiken utgörs nästan all odlad mark i kustregionerna av denna typ av jord som genom kalkning under lång tid kunnat odlas. I orört skick har den traditionellt benämnts torrskorpa och medvetenheten om dess miljöproblematik har varit låg. Den utgörs dock av denna oxiderade sulfidjord och är ofta extremt sur i kontakt med vatten.

Typiskt är att torrskorpan (den sura sulfatjorden) på ett visst djup, 1-2 meter, övergår i den icke oxiderade formen (sulfidjord).

Båda dessa bör därför i alla sammanhang där schaktning ska ske behandlas utifrån eventuell miljöpåverkan.