Beställ 020 -22 23 24

Sulfidjord

Sulfidjord har traditionellt benämnts som svartmocka i norra Sverige. I flera svenska forskningsrapporter förekommer en mycket förenklad bild av sulfidjordarnas utbredning. Där antyds att de förekommer i Norrlands kustland i stort sett från Kramfors och norrut, i vissa skrifter att de finns från Gävle och norrut, under högsta kustlinjen i vad som var Littorinahavet. Sulfidjordar förekommer dock även i stora delar av övriga Sverige men har sällan benämnts sulfidjord. De har i stället oftast benämnts gyttjelera eller gyttjesilt.

Sulfidjordar i våra nordligaste län utgörs av finsediment (lera, silt och ibland även sand). Den har liksom alla sediment avsatts i vatten och på grund av bland annat innehåll av organiskt material, låg salthalt och tillgång till svavel har genom nedbrytning av det organiska materialet en syrefri miljö bildats. I denna bildas järnsulfid. Denna järnsulfid är svart och gav tidigare upphov till benämningen svartmocka som idag nyanserats till begreppet sulfidjord. Den kan då bestå av sulfidlera, sulfidsilt eller likande benämningar. Jorden kan vara helsvart, flammigt mörkgrå eller bandad.

Det är innehållet i denna järnsulfid som kan ge upphov till miljöproblem. Då järnsulfiden kommer i kontakt med syre oxideras den och mycket förenklat bildar järnsulfiden tillsammans med syret och i kontakt med vatten svavelsyra. Det kan ge upphov till en så sur miljö att metaller lakas ur jorden och ger upphov till miljöstörningar.

Om sulfidjorden på helt naturlig väg (genom landhöjningen) oxideras bildas sur sulfatjord. Denna är inte längre svart utan grå/brunaktig, ofta med inslag av rostskikt. I praktiken utgörs nästan all odlad mark i kustregionerna av denna typ av jord som genom kalkning under lång tid kunnat odlas. I orört skick har den traditionellt benämnts torrskorpa och medvetenheten om dess miljöproblematik har varit låg. Den utgörs dock av denna oxiderade sulfidjord och är ofta extremt sur i kontakt med vatten.

Typiskt är att torrskorpan (den sura sulfatjorden) på ett visst djup, 1-2 meter, övergår i den icke oxiderade formen (sulfidjord).

Båda dessa bör således i alla sammanhang där schaktning skall ske i den, karaktäriseras med avseende på sin eventuella miljöpåverkan.